Vad får man göra på ett arkitekturmuseum? Vad styr vilka utställningar man visar och hur de får se ut? Vilka regler, normer och värderingar är i omlopp? När bryter man mot de oskrivna reglerna för hur man skall bete sig? När är man onormal på arkitekturmuseet?

Blir man inbjuden att arbeta med en utställning på Arkitekturmuseet märker man snabbt av att både synliga och osynliga regler definierar ens handlingsutrymme. Vi ville göra dessa regler mer tydliga, för oss själva, för besökare och andra verksamma praktiker. För nu är de synliga reglerna svåra att fastställa och de osynliga reglerna svåra att kritisera.

Arkitekturmuseets stora utställningsrum är stora och högtidligt sakrala i sin ljusa avskalade renhet. Atmosfären är väluppfostrad, utställningarna är ofta duktiga, välgjorda men ibland också ganska konventionella. Skulle inte ett museum med arkitektur som ämne kunna kommunicera rumsligheter och rörelser på ett mer överraskande sätt, utmana sina besökare på fler nivåer? Har man gett sig själv ett för litet spelrum kring vad som får och kan vara en utställ-ning om arkitektur, form och stadsbyggnad?

Med bidraget Spelregler, en sorts praktiska undersökningar av institutionens synliga och osynliga regler, vill vi under 48 timmar möjliggöra andra rörelsemönster och utblickar i museet. Detta genom att bjuda in besökare att själva praktiskt och fysiskt utforska de konventioner som finns för vad man får göra i museirummet. Nya perspektiv och rörelser kan ge oväntade upptäckter, en annan känsla för museet, ny förståelse av basutställningen och en överraskande upplevelse av arkitektur. Det välbekanta blir aningen obekant.

För att öka möjligheten att faktiskt förstå och få syn på de regler som styr Arkitekturmuseets verksamhet redovisar vi vår egen insamling av de konkreta regler och styrdokument som finns, samt vår förhandling med museet. Resultatet blir en sorts inverterad institutionskritik som synliggör de arbetsvillkor som alla kopplade till museet arbetar under. Osynliga regler kan vara repressiva eftersom de ofta upprätthålls utan att göra någon egentlig nytta. Genom att tillfälligt tillåta vissa beteende kan man delvis bryta sådana osynliga regler. Det kan byggA upp nya referensramar för vad man kan och vill göra på och med Arkitekturmuseet.

Lägre lägstanivå Hur lite är nog? Hur litet ingrepp kan kvalificera som utställning och ändå kommunicera eller skapa lärande och ökad förståelse för ämnet? Arkitekturmuseet är en relativt fattig institution som har stora salar att fylla med innehåll. Ett breddat uppdrag innebär dessutom att man kanske måste hitta sätt att skapa utställningar och diskussion med än mindre medel, för att inte ta resurser från research- och analysfasen av institutionens utställningsarbete.

Modighet och feghet är begrepp som är viktiga att förhålla sig till som utställningsarena och avsändare. Vad är en utställnings framgångskriterium idag? Är Besökstal det viktigaste mätinstrumentet för institutionen eller Kan man upprätta andra, egna framgångskriterier? Hur kan man uppmuntra en institution att vara modig nog att testa saker som kan ”misslyckas” eller som generera kritik inom kåren eller media.

Institutionen En institution är alltid lätt att kritisera och göra ned. För lite av det just jag är intresserad av, för långsam, för dålig koll, förutsägbar, tråkig.

För utövare inom fältet tror vi att institutionen kan vara oerhört viktigt. Det är en plats för kontinuitet, för kunskap, en plats men en egen agenda bortom marknadsstyrda kommersiella fluktuationer och ängslig trendkänslighet. En institution kan och får vara långsam. Inte så många andra ställen idag kan det. Den bör vara tydlig. Den måste vara trovärdig. För att bli det måste den ha en precis lagom egensinnig skarp egen agenda, vara sig denna agenda är ”rätt” eller ”fel”. Den måste skaffa sig bra rådgivare och samarbetspartners, den måste vara generös.

En institution är ju också en fysisk plats. En i dubbel bemärkelse solid och stabil rumslig kontrast till c/o projekt och tillfälliga utställningslokaler.

På egen risk Projektet Spelregler är ett försök att introducera andra perspektiv och rörelsemönster på institutionen genom att ställa dit olika sport- och lekredskap. Ett test av hur liten och enkel det går att hålla en utställning och ändå kalla den utställning. en undersökning av hur människor använder nya möjligheter till rörelse och lek på en institution om de erbjuds dem. Kanske är museets rum inte ett ställe där man vill leka och utsätta sig för andras blickar?

Gemensamt för de redskap vi velat använda på museet och är att de alla är billiga och vardagliga objekt från helt vanliga leverantörer av lek/sportmaterial. Med på den lista vi föreslagit museets säkerhetsansvariga har varit gungor, repstegar, skateboards, tennisdomarstolar och stegar. Många saker har fått nej, för att de ansetts för farliga att ställa in på institutionen, eller så har deras användning begränsats så att de inte längre varit intressanta att Ta med.

De föremål som listas här är resultatet av våra förhandlingar med museet om vad man får använda, och vad som har varit möjligt för oss att införskaffa inom utställningens budget och tidsram. Av ekonomiska skäl hade vi inte möjlighet att införskaffa en tennisdomarstol eller en gungbräda, även om vi fick tillåtelse att ställa in dem.

Så pröva gärna, men på egen risk:

• 5 pilatesbollar
• 1 par romerska ringar
• 2 sparkcyklar
• 1 studsmatta
• 1 par styltor
• saxliftguidning i basutställningen

BiografiEXPEDITIONEN för arkitektur och grafisk form startades 2005 av Katarina Rundgren, MA i arkitektur, och Matilda Plöjel, grafisk formgivare. I Expeditionens arbete korsas arkitektur och grafisk formgivning och gränser och hierarkier mellan de olika ämnesområdena och professionerna löses upp. I både beställningsarbeten och egeninitierade projekt utmanar kontoret utsällningsmediet som kommunikationsplattform.

In 2005 Katarina Rundgren, architecture MA, and Matilda Plöjel, graphic designer, started the collaboration EXPEDITIONEN för arkitektur och grafisk form. Since architecture and graphic design are intersecting practises we are interested in exploring a working method based on a close collaboration without strict boundaries or hierarchies between the fields. In our projects, self initiated as well as commissions, we try to challenge the exhibition as a communication platform.